/\

ANNONS

Foto: Emil Wesolowski

Resmål

Hämta inspiration i LA

Alla vet att Los Angeles är filmstaden framför andra. Men staden är full av litterära referenspunkter också – om man vet var man ska leta.

You can’t write a story about LA that doesn’t turn around in the middle or get lost” skriver Eve Babitz i sin bok Slow Days, Fast Company. Jag landar med en duns på LAX flygplats, hämtar en hyrbil och ger mig ut på motorvägen. Los Angeles är förknippat med två saker - film och bilar. Brett Easton Ellis, en av stadens enfants terribles som blev den moraliskt förtappade, kokainfestande, neonbadande och våldsamma hovpoeten i 1980-talets Los Angeles, inleder sin klassiska roman Less Than Zero genom att låta motorvägen symbolisera stadens råhet och osentimentala existens. ”People are afraid of merging onto freeways in Los Angeles”, så börjar den första meningen. Även om staden inte är särskilt förknippad med litteratur, vilar en litterär anda över de smogklädda kullarna och som du förstår måste man ut på den sexfiliga motorvägen för att hitta den.

Foto: Emil Wesolowski

Jag bor på Ace Hotel i centrala LA, stadsdelen som förevigats i John Fantes böcker, särskilt i hans debutroman, Ask the Dust. Det är berättelsen om en utfattig man som drömmer om att bli författare och irrar runt i stadens centrum, bor på ungkarlshotell, äter på billiga restauranger och möter oförglömliga karaktärer.

Många litterära platser finns inom gångavstånd från mitt hotell och jag går till Clifton's Cafeteria, ett av LA:s många unika matställen, kitschigt inrett i någon sorts cirkusstil, med enorma uppstoppade djur, ett gigantiskt redwoodträd och en bar i gotisk stil.

Restaurangen har legat här sedan 1931, när den grundades av Clifford Clinton, en samhällsmedveten man som öppnade den enorma cafeterian i fem våningar med mottot ”If you can't afford to eat you don't have to pay for the food”. Under sina glansdagar lär den ha serverat 10 000 måltider per dag, och gratis mat attraherade förstås fattiga skribenter. Ray Bradbury, som är mest känd för att ha skrivit science fiction-klassikern Fahrenheit 451, var stamgäst och Los Angeles Science Fantasy Society hade sina möten i restaurangen i många år (på den tiden serverades gratis lemonad, och mindre bemedlade medlemmar sägs ha druckit litervis av den).

Foto: Emil Wesolowski. Smogen som LA så ofta är insvep i ger staden en trolsk atmosfär som fångat författarnas fantasi i decennier.

Den alkoholiserade och ständigt panke Los Angeles-bon, Charles Bukowski, var också stamgäst på Clinton. Han skriver om stället i boken Min oskuld och Pearl Harbor (Ham on Rye). Han råkar faktiskt också vara en stor Fante-beundrare. Jag bockar av en lång lista med andra ställen där Bukowski brukade hänga (det finns en massa i LA) – huset där han bodde på De Longpre Avenue, hans favorit-spritbutik, The Pink Elephant, The Frolic Room, en bar där han satt och söp och Richard J. Riordan Public Library, där han slukade böcker som barn. Han har skrivit om biblioteket i en dikt – ”…mean­while/ while other young men chased the/ ladies/ I chased the old/ books”.

Foto: Emil Wesolowski. The ­Richard J. Riordan Public Library.

Jag känner mig liten som en myra där jag står och stirrar upp mot den jättelika fasaden till det federala postverket, USPS, där Bukowski arbetade i decennier under usla arbetsförhållanden (lysande skildrat i debut- och genombrottsromanen, Postverket), och sedan kör jag snabbt därifrån. Jag vill ha ljus och skönhet. Jag kör till havet.

Santa Monica Beach är en bred kalifornisk sandstrand, en viktig plats i ett annat litterärt Los Angeles-mästerverk. När Christopher Isherwoods klassiska roman En enda man (A Single Man), en öppen och varm skildring av en homosexuell man, publicerades, förvånade den USA med sin humor, sorg och omedelbarhet.

Isherwood bodde i Santa Monica i decennier tillsammans med sin partner, Don Bachardy, och de båda träffades första gången på stranden, strax norr om Santa Monica. Att den majestätiska stranden har en viktig roll i En enda man är inte svårt att förstå. Paret levde öppet som homosexuella under den homofobiska McCarthy-eran i USA. Men havet är inte fördömande, det svallar fritt i en öppen och mäktig oändlighet, där din blick kan förlora sig i fjärran och din fantasi kan skapa sig en egen värld och krympa verkligheten runt dig.

Shadows and no shadows – that’s the duality of LA light isn’t it? And how appropriate for a place where the sun rises in the desert and sets in the ocean.

Det finns vissa företeelser i Los Angeles som är svåra att fånga, men som lokala författare ändå försöker beskriva i sina verk. En är ljuset, när smogen pulserar i solnedgången, när solen lyser över stadens gator på morgonpromenaden, när palmernas blad blänker i eftermiddagshettan, eller klara dagar när det hårda, starka ljuset strålar från himlen. I ett stycke om ljuset i LA skrivet av författaren Lawrence Weschler, säger en person som intervjuas, ”Shadows and no shadows – that’s the duality of LA light isn’t it? And how appropriate for a place where the sun rises in the desert and sets in the ocean”.

Och så är det vinden. I augusti varje år blåser en het, hård, torr vind som kallas Santa Ana (döpt efter den dal den kommer från) in över södra Kalifornien. Apropå den annalkande vinden skriver Joan Didion, “We will see smoke back in the canyons, and hear sirens in the night”. Som en naturlig bälg blåser Santa Ana liv i skogsbränderna i staden och driver människor till vansinne, om man ska tro litteraturen.

Raymond Chandler, en av stadens mest legendariska författare inom den hårdkokta deckargenren LA noir, inleder sin novell Red Wind med ett stycke om Santa Ana. Han skriver, ”There was a desert wind blowing that night. It was one of those hot dry Santa Anas that come down through the mountain passes and curls your hair and makes your nerves jump and your skin itch. On nights like that, every booze party ends in a fight. Meek little wives feel the edge of the carving knife and study their husbands’ necks. Anything can happen”.

Men, det är inte alla som ser vinden som upprinnelsen till ondska. I ett kapitel av Eve Babitz, är Santa Ana också en drivkraft som får människor att göra ovanliga saker. Dock inte att begå mord. För Babitz leder den våldsamma vinden till något helt annat. Huvudpersonen hamnar i säng med sin vän och en annan kvinna. ”Just think, if we didn’t have the Santa Anas, how straight we all would be”, skriver hon.

Jag sitter på balkongen och tittar ut på miljoner av skimrande ljus när mörkret fallit över staden. Så annorlunda staden ser ut på natten. På dagen, palmerna, trafikstockningen, gatorna, rörelsen. På natten en stjärnhimmel som får dig att fundera på vad som döljer sig där ute. Är det vackert här? Eller bara ren galenskap? Los Angeles litterära historia börjar med Ramona, skriven av Helen Hunt Jackson 1884 (cirka 100 år efter att staden grundades). Hon skrev romanen för att skildra hur brutalt Los Angeles urinvånare behandlades av vita nybyggare, även om den, enligt David L. Ulin i boken Writing Los Angeles, i stället kom att hyllas som någon slags romantisk återblick på en förfluten tid. Och så har det varit ända från början, det fanns redan en dubbelhet i Los Angeles-litteraturen, precis som i själva staden.

I en bokhandel berättar en kvinna för mig att Francesca Lia Blocks bok, Weetzie Bat, är den som bäst skildrar LA. Huvudpersonen, Weetzie Bat, beskriver staden som "hot and cool, glamorous and slimy, rich and poor, devils and angels, Los Angeles.” En dubbelnatur.

Eller är den kanske inte bara dubbel? Kanske är den mer än så. Finns det kanske en hel stad just i gränslandet mellan verklighet och myt? 
Och kanske är det som är poängen - du måste finna dig i att gränserna mellan verklighet och fiktion har suddats ut här för att bli assimilerad och för att kunna acceptera Los Angeles. 
Eller har kanske den här storyn bara tappat tråden?

Foto: Patric Tomasso

Blev du inspirerad av den här artikeln?

Ge den en tumme upp!

likes

ANNONS

Stäng kartan

Kategori

Från artikeln

Dela tips

Stäng

Letar du efter något speciellt?

Filtrera din sökning

Stäng